Nu går startskottet för min blogg, Livskris. Här kommer jag att skriva ner mina tankar om livet, kanske kan jag få tips och råd på hur jag ska gå vidare.

Trots att jag är gift och har flera barn så är mitt liv känslomässigt fattigt. Jag får kärlek, närhet och uppmuntran av mina barn men jag behöver mer...

Jag känner mej som en oavlönad hushållerska - som passerat bäst-före datum för länge sen. Och det vill jag inte...

Jag saknar skratt, delat ansvar, minnen och framtidsdrömmar.  Jag känner mej utbränd på att komma ihåg allt och se till att hela min familjs liv fungerar. Jag har försökt att tjata mindre, påminna mindre, men det fungerar inte. Om jag inte tjatar och påminner om allt så glöms saker bort och det kryper i hela mig. Det är som att välja mellan pest och kolera...

Hänger allt verkligen på mig? Eller är det bara jag som upplever det så?  Min man gör det jag ber honom om (tjatar på honom om) men jag vill att han ska ta egna initiativ. Nu känns det som att han är ett av mina barn. Jag vill ha en vuxen i mitt liv som jag kan dela ansvar, minnen och framtidsdrömmar med.

Jag har försökt att minnas när min man sa eller gjorde nåt som gjort mej varm i kroppen, men kommer inte ihåg nåt. Inte en enda sak... Hur mycket kostar ett tack eller berömmande ord?

Jag kommer bara ihåg saker som jag blir ledsen över... hans uttryck och fula ordval när han är på dåligt humör. Jag skulle aldrig acceptera hans beteende av någon annan så varför gör jag det av honom?

Jag har försökt att vara stark och se positivt men nu orkar jag inte mer...

Jag tycker själv att jag gör ett bra jobb med våra barn men får aldrig nån uppskattning eller beröm för det. Allt tas bara för givet.